V. 05
Mates!
Det här är den värsta uppdatering jag någonsin gjort
och jag hoppas jag inte behöver upprepar den. Någonsin! Jag brukar vanligtvis
ha svårt för v. 04 men årets upplaga är definitivt den värsta jag varit med om.
Min älskade Sol har fått diagnosen bröstcancer!
I torsdag kom hon hem med det omtumlande beskedet och
kommande fredag får vi reda på prognos och kommande behandling. Vi kastas
mellan hopp och förtvivlan och emellanåt är det för oss svårt att hålla fanan
högt men ni ska veta att vi försöker. Jag har ett mantra jag använder och den
består av att vi ska vara ledsna, rädda när så är fallet men vi ska även vara
tappra och hoppfulla. Absolut.
Vi har fått massor av stöd av alla runt omkring oss
och även om det finns massor av hopp törs jag inte riktigt vara där i tanken
även om jag i lördags i Bäckis fick en underbar ingivelse. Jag hoppas och tror
på den. Och vi ska inte måla bara med svarta färger utan vara starka och
positiva så mycket vi kan. Och det är faktiskt en hel del
Tappran kan!
Ungarna kommer hit till veckan och är också ett
underbart stöd för oss alla.
Så det här är allt jag mäktar med ikväll. Vi hoppas
alla att det blir en positivare uppdatering om en vecka
Nu är vi tappra och hoppfulla!
Pax
/Rike
* Budda: Vi har all anledning till att återkomma i ärendet men
är det i vinter det händer månne?
* Amanda, Moa och My: Vi
saknar er allihopa. Alltid. Det ska bli så skoj att ha er här även om det inte
är av någon rolig anledning
* Harrebarre: Fanx Bro!
* Nisse: Vi ligger lågt med bla krubb under en period
* MadamAdam: Mästarmöte IRL är något vi ser fram emot och
som arbetshypotes är den alldeles lysande.
* IlCalzone: Nu blev det helt rätt!
* Cancer är det fulaste
och värsta ord jag vet.
* Semifinaler är både
det bästa som finns samtidigt som de är fullkomligt obarmhärtiga. Ikväll kommer
något handbollslag ha förlorat de två viktigaste matcherna i rad, sluta fyra
och vem minns då en ärkeloser?
* Jag tar definitivt en
dag i taget nu, mer om det senare. Bonus!
* Hemmaträning funkar.
Idag körde vi ett pass tillsammans och jag lovar, vi blev svettiga till tusen!
* Och så tog jag bort
stygnen i fredags. Det kändes inte ett smack och allt förefaller ha gått bra.
Än så länge.
* Ovissheten är minst
sagt tärande….
* …men däremellan
känner vi både glädje och kraftfullhet och det är en mycket skön känsla. Det
här SKA gå bra!
/Rike