Tisdag 22 juli 2003, kl 08.59
Akkapakte take 2, eller Adam gets emotional
Jajamän, yours truly har idag förägnats (kanske finns inte ens det ordet, so sue me) en resa tur & retur Arjeplog - Akkapakte. Och för er obildade som inte vet ett smack om Norrbottens inland kan jag meddela att Akkapakte ligger i den delen av kommunen (Arjeplog, duh!) som man vanligtvis fiskar och tokrekrerar sig i.
Vädret var strålande vackert och solen sken allt vad den orkade. På vägen hem var det natt, och halvmånen spred sitt bleka ljus över såväll land och vatten. Vackert som en tavla båda vägarna.
Tyvärr var kameran inte med så jag kan inte posta de fantastiska bilder som jag borde ha tagit.
Givetvis fanns det en liten hake.
Eller egentligen är det inte en hake men det kändes som om det var upplagt för det uttrycket.
Mellan dit- och hemresa fanns ett tidsspann om cirka 8 timmar. Dessa tillbringades inte slöandes på Akkapakte Beach eller ölandes på after-fishen i Västerfjäll.
Onej, den tillbringades i ett skogparti om cirka 150 x 150 meter. Där brann det.
Inte våldmycket men så där lite lagom så att man måste släcka.
Så inte nog med att det blev en vidunderlig naturupplevelse från ovan.
Dessutom stod knortbetten som spön i backen (förmodligen en rätt haltande analogi men du vet vad du kan göra...), vi hade för lite slang, vattenkannorna var för små men ändå på något finurligt sätt astunga och andningsmasken hämmande andningen mycket mer än vad namnet gör gällande.
Märk dock att vattenpumpen inte strulade en endaste sekund, i alla fall inte sedan "någon" kommit på var bränskekranen sitter, att helikopterpiloten vattenbombade med ursinnig precision, att matsäcken, speciellt kaffet som Macke kokade känn i en tom korvburk, smakade rent fantastiskt och i slutänden stod det klart att elden egentligen varit under kontroll från första stund.
Så åter hemma framför datorn med ögonen röda av rök och svullna av knortens attacker konstaterar jag att det finns dagar som höjer sig över de andra, de där dagarna som gör livet värt att leva, de behöver inte vara perfekta på papperet och de kan vara fyllda med en massa arbete och trista saker (tex knort). På något sätt lägger man sig ändå till ro på kvällen med ett litet leende på läpparna och vet att man just varit med om En Sån Dag.
Precis en sån hade jag idag.
Tack för att du tog dig tid att läsa!
PS
Kanske var det kasst att skriva om samma sak två gånger men ibland finns det saker som bara väntar på att få komma ut. Liks.
PS2
Idag släpper Nikon minst en ny digital systemkamera. Jag känner mig som mig själv, fast den 23 december 1977. Eller förmodligen inte men nyfniken (det stavas så, det vet ALLA) i alla fall.
Ok, jag SKA duscha. Och sova. Synes!
