Onsdag 13 februari 2008, kl 21.46
Folk att minnas
2007 var ett unikt år. Jag var inte på en endaste begravning.
Åren före det var det en jämn ström av sådana att bevista. Ett under att man har kvar nån släkt alls egentligen... =)
Vi skriver februari (eller hur Linnea?) och ordningen är redan återställd. Min hojåkarbekanting Ann-Marie gick bort för två veckor sen, minst 20000 mil för tidigt, och jag var på minnesstund i Vilans kapell i kväll.
Det var en fin ceremoni.
Vi umgicks inte så mycket förutom hojandet men hon tillhörde den där kategorin människor som man fäste sig vid. Snabb i käften, omtänksam, alltid nära till en pik. Samt att hon KÖRDE HOJ.
Hon hade inte en hoj för att vara cool, utan hon körde verkligen.
Att blåsa iväg fyrahundra mil var en lagom semestertripp.
Själv gick man ner i spagat av hänförelse om man loggade 600 mil på en hel säsong.
Det var verkligen lite snack och förbannat mycket verkstad.
Nu blir det inga mer "Har du fixat hojen då?" (oftast följt av ett "Men Adam!" för det hade jag ju oftast inte...). Den uttjatade strofen "I ljust minne bevarad" har sällan känts så passande.
I går skulle mormor fyllt 86, ett annat ljust minne att bevara.
Och i morgon är det Alla hjärtans dag. Jag hatar den.
Kommentarer
2008-02-14 09.16 av Annika
Varför? det är ju bara en dag bland många andra. En dag precis som vilken dag som helst, när vi kan visa att vi bryr oss om varandra och tänka lite extra på de vi tycker om och på de vi kanske saknar av en eller annan anledning. Alltså som en vanlig ex. vis tisdag. Eller?
2008-02-14 20.56 av schamiram
Helt sant! Ann-Marie är en person man kommer sakna fastän man inte umgicks. Hon gjorde starkt intryck på mig direkt! Hade alltid tid att säga några ord till en. En underbar människa!!! Må hon vila i frid.
Mormor kommer jag också alltid ha i mitt hjärta!
